För tre år sedan längtade jag till att fylla sjutton. Jag var fjorton år, försökte passa in, längtade till gymnasiet och tiden då jag skulle ta eget ansvar, jag var fjorton år som försökte hitta mig själv. Jag var fjorton år och min mamma levde med en cancer som åt upp henne inifrån.
Dagen då jag slutade vara ett barn, dagen allting blev oklart, dagen jag gav upp allting, dagen för snart tre år sedan, dagen då mamma förlorade kampen mot cancern. 

Om tre år är jag tjugo år, då jag egentligen hade tagit studenen, då jag hade haft en egen bostad, då jag skaffat mig ett jobb. Om tre år är jag tjugo år. Om tre år är jag tjugo år och bor hemma, utan inkomst, utan utbildning och utan mamma. 
Jag vet inte vad som hände riktigt, bara att någonting gick så fruktansvärt fel att jag skulle hamna där jag är idag.

Den dagen då jag slutade bry mig om allting, jag ändrades fullständigt och ingenting hade längre någon betydelse. Jag var lika borta då som jag är idag. Vad ska jag ta mig till, jag lever och andas men i dagens samhälle räcker inte det till. 
Jag hoppade av skolan, i noll vetskap om livet, om mig själv. Tar hoppet slut?
Jag vet inte längre vad som är rätt eller fel, att försöka ändra tillbaka till den person man var, och att jag idag är den person jag absolut inte ville vara. 
För tre år sedan hade jag inte ens tänkt tanken på att jag när jag var 17 år skulle hållt i en cigarett, druckit alkohol, varit bakfull, totalt tappat bort mig själv.

Jag hatar den jag är idag, jag vet inte hur allt har kunnat bli så fel.
Att jag för tre år sedan inte kunde sova om nätterna för jag oroade mig över mamma, att jag grät varje kväll, till att jag nu inte känner någonting alls. Jag känner mig bottenlös, det finns inga tårar, det finns inget samvete. Det finns ingen jag kvar.
Allt jag vill är att bli den person jag var för tre år sedan. Den snälla, omtänksamma, roliga, pigga och glada Elin med drömmar och mål. 
Jag har gjort så oerhört många misstag som inte går att ta tillbaka. 
Jag försöker så mycket att bli en bättre människa, jag försöker få tillbaka styrkan och motivationen att fortsätta mitt liv här. Men det är svårt, fruktansvärt svårt. Att ändra på sig, det ska gå. Det har jag varit med om, jag har aldrig varit med om en sån mer dramatisk förändring som skedde i mitt liv som för 3 år sedan.
Jag vill så mycket, men jag måste lära mig att jobba på det, lära mig att ta hand om mig själv, träna på att må bra. Att ha ett bra liv, som mamma hade velat. 

Jag har så många frågor, frågor som räcker och blir över.
Hur kunde det bli såhär?
Hur kommer det vara om 10år?
Kommer jag få bröstcancer?
Kommer jag få sota för de misstag jag gjort?
Har jag ökat riskerna att få cancer?
Har jag självmant sakta men säkert förkortat mitt liv?
Kommer jag dö lika tidigt som mamma och mormor och farmor?
Kommer jag dö 50 år tidigare av bröstcancer?
Men främst av allt, hur kunde jag låta det bli såhär. Hur kunde det hända, hur kunde jag bara skratta och gå vidare och låtsas som att ingenting händer. Hur kunde jag

 

Men jag har förlorat min väg, vet inte längre vars jag ska gå. Jag behöver hjälp, nu. Innan jag totalt går sönder i 1000 bitar, innan jag förlorat helt.