Min helg har varit lugn och skön, som de senaste helgerna sett ut då jag helt tappat suget för allt som har med fest att göra. Tänk att snea en gång kan få en att tappa suget helt, är mest bara taggad för Havana 2014 orkar knappt vänta känns det som. 

I fredags blev det jag som stod för middagen som resulterade i sushi, efter det lite filmmys och gotta.
Hemmamatch var jag, pappa och Emma och såg på arenan på lördagen och vi krossade serieledarna, vad jag älskar detta lag!! Sedan blev det hemmagjord pizza till middag och Linnea och Andreas kom på besök, lite prat, glögg och gotta. Mysmysmys! Blev en tidig kväll vilket var skönt. 
Idag har Olivia varit på besök och jag hon och Eva for på stan, sedan hem och jag storstädade inför att Emma ska bo här i en vecka, rent och fint är det nu. 

Ikväll blir det tidigt igen, ska nämnligen upp vid 9 för att åka till Stil och klippa mig hos Linnea. Äntligen!
Har gått alldeles för länge sen sist och ska bli skönt att få det kort igen, det har växt som ogräs senaste månaderna.. föör långt nu tycker jag så det ryker imorgon plus lite mörkare färg i det. Skönt :-)
Sen är det bara växla pengar, packa, handla, tvätta och lära Emma larmet innan vi åker iväg till Spanien tidigt på onsdagmorgonen. Längtar faktiskt, även om det inte är Alanya! Ska bli skönt att få koppla av med pappa och resten. 
Nu är det hopp i säng som gäller om jag ska kunna ta mig upp imorgon, lite big bang theory innan bara :-)

 

 

För tre år sedan längtade jag till att fylla sjutton. Jag var fjorton år, försökte passa in, längtade till gymnasiet och tiden då jag skulle ta eget ansvar, jag var fjorton år som försökte hitta mig själv. Jag var fjorton år och min mamma levde med en cancer som åt upp henne inifrån.
Dagen då jag slutade vara ett barn, dagen allting blev oklart, dagen jag gav upp allting, dagen för snart tre år sedan, dagen då mamma förlorade kampen mot cancern. 

Om tre år är jag tjugo år, då jag egentligen hade tagit studenen, då jag hade haft en egen bostad, då jag skaffat mig ett jobb. Om tre år är jag tjugo år. Om tre år är jag tjugo år och bor hemma, utan inkomst, utan utbildning och utan mamma. 
Jag vet inte vad som hände riktigt, bara att någonting gick så fruktansvärt fel att jag skulle hamna där jag är idag.

Den dagen då jag slutade bry mig om allting, jag ändrades fullständigt och ingenting hade längre någon betydelse. Jag var lika borta då som jag är idag. Vad ska jag ta mig till, jag lever och andas men i dagens samhälle räcker inte det till. 
Jag hoppade av skolan, i noll vetskap om livet, om mig själv. Tar hoppet slut?
Jag vet inte längre vad som är rätt eller fel, att försöka ändra tillbaka till den person man var, och att jag idag är den person jag absolut inte ville vara. 
För tre år sedan hade jag inte ens tänkt tanken på att jag när jag var 17 år skulle hållt i en cigarett, druckit alkohol, varit bakfull, totalt tappat bort mig själv.

Jag hatar den jag är idag, jag vet inte hur allt har kunnat bli så fel.
Att jag för tre år sedan inte kunde sova om nätterna för jag oroade mig över mamma, att jag grät varje kväll, till att jag nu inte känner någonting alls. Jag känner mig bottenlös, det finns inga tårar, det finns inget samvete. Det finns ingen jag kvar.
Allt jag vill är att bli den person jag var för tre år sedan. Den snälla, omtänksamma, roliga, pigga och glada Elin med drömmar och mål. 
Jag har gjort så oerhört många misstag som inte går att ta tillbaka. 
Jag försöker så mycket att bli en bättre människa, jag försöker få tillbaka styrkan och motivationen att fortsätta mitt liv här. Men det är svårt, fruktansvärt svårt. Att ändra på sig, det ska gå. Det har jag varit med om, jag har aldrig varit med om en sån mer dramatisk förändring som skedde i mitt liv som för 3 år sedan.
Jag vill så mycket, men jag måste lära mig att jobba på det, lära mig att ta hand om mig själv, träna på att må bra. Att ha ett bra liv, som mamma hade velat. 

Jag har så många frågor, frågor som räcker och blir över.
Hur kunde det bli såhär?
Hur kommer det vara om 10år?
Kommer jag få bröstcancer?
Kommer jag få sota för de misstag jag gjort?
Har jag ökat riskerna att få cancer?
Har jag självmant sakta men säkert förkortat mitt liv?
Kommer jag dö lika tidigt som mamma och mormor och farmor?
Kommer jag dö 50 år tidigare av bröstcancer?
Men främst av allt, hur kunde jag låta det bli såhär. Hur kunde det hända, hur kunde jag bara skratta och gå vidare och låtsas som att ingenting händer. Hur kunde jag

 

Men jag har förlorat min väg, vet inte längre vars jag ska gå. Jag behöver hjälp, nu. Innan jag totalt går sönder i 1000 bitar, innan jag förlorat helt.

 

I tisdags gjorde jag ett av de beslut som jag är mest stolt över, jag avslutade min "relation" med Nino.
Att jag för en gångs skull tänker på mig själv och gjorde ett beslut som var bäst för mig, jag hyser inga känslor för honom alls. Allt kändes inte rätt och att jag slutat sakna honom var väl det som gjorde att jag var rätt säker på mitt beslut. 
Han tog det inte som förväntat och blev istället sur på mig, men jag vet att det här var det bästa jag kunde göra för mig. Jag mår inte bra av att sakna så mycket som jag redan gör och jag insåg faktiskt att det inte finns något framtid inom distansförhållanden. Och nej jag menar inte nu att ni alla som varit så anti att jag varit tillsammans med en från Turkiet att ni hade rätt för jag står för varenda ord jag har sagt om honom och distansen.
Men det var inget jag klarade av, saknad är inget för mig när det redan var en stor del av min vardag och att det enkomt bara gjorde att jag mådde sämre. 

Jag är nöjd med mitt beslut men jag är fortfarande såå förälskad i denna underbara stad, Alanya. 
I onsdags fick jag ska ni få höra ett jobberbjudande av Bahadir (från hotellet som var bra vän med Nino som vi även blev kompis med) han frågade "why dont you come here and work with us". 
Och jag började fundera, varför inte. Jag har ännu inte gjort någon beslut men come on.. att få vara på platsen jag älskar, få gå runt på dagarna på bästa hotellet i världen med jordens bästa och trevligaste människor, i över 3 månader.. 
Jag slår mig själv nästan över att jag tvekar. Men jag måste noga tänka över om det är någon jag vill, haha jag hör själv hur dum jag låter nu, varför jag inte bara tackar ja eftersom det om något hade varit min dröm.

Att bo och jobba i Alanya från april-oktober, sen måste jag tänka över det faktum om jag kommer klara av det. För jag känner tre stycken väldigt bra som jobbar i Animations team. Och det är riktigt krävande och jobbigt man blir både psykiskt och fysiskt utmattad.
Det är verkligen min chans det här, en möjlighet att få göra det jag faktiskt tycker om att göra i det landet jag älskar. Vad mer kan jag begära.. men jag måste ändå fundera och som sagt har jag fram till april att göra det. 

Men jag håller verkligen tummarna på att det blir mer pros än cons och att jag får spendera sommaren 2014 i Alanya, blir ju helt fantasktiskt tror jag. Men som sagt, många om och men innan jag kommit fram till det beslutet.
Som jag sa, beslut som är avgörande och beslut som kommer att göra ens liv bättre och må bättre.

                                                                    Ett beslut för ens egen skull.